Forsande vatten till Hagaparken
Historisk bakgrund
Hösten 1771 förvärvade Gustav III den lilla lantegendomen Haga vid Brunnsviken, fjorton år senare köpte han den angränsande gården Brahelund och 1787 presenterade Carl Magnus Piper sin generalplan för Gamla och Nya Haga.
Pipers generalplan visar tre nya anläggningar på bergshöjden mitt för Brahelund eller Nya Haga. På bergets krön reser sig en ”Gothisk bygnad för vattenupfordringsverket”, strax norr om den ligger en ”Bassin, som skulle förses med vatten från upfordringsverket”, och strax öster om den en ”Stallbyggnad, med decorerad facade, att göra Point de Vue från det nya påbörjade Slåttet”.
Utsnitt från Fredrik Magnus Pipers generalplan 1787. R betecknar den lilla ångmaskinsborgen, u dammanläggningen och ovanför den, det planerade stallet, X Gustav III:s paviljong och nedanför den, templet för Amor och Psyke.
Stallet och anläggningarna för dess vattenförsörjning har samtidigt anpassats till lustparkens specifika krav på poetiska lösningar av praktiska problem. Piper har således gett inte bara stallet utan också uppfordringsverket en betydelsefull roll i parkens komposition av siktlinjer och blickpunkter; den lilla gotiska borgen på bergets krön korresponderar visuellt såväl med det nya slottet som med Gustav III:s paviljong och Amor och Psyketemplet.
Bassängen har utformats som en pittoresk damm eller en liten skogssjö, omgiven av promenadvägar och planteringar. En promenadväg leder också fram till den lilla gotiska borgen och en hänförande utsikt mot Nya Haga och vidare ut över Brunnsviken.
1789 startade grundläggningsarbetena för stallet och två år senare började man spränga i berget för den tunnel och det vertikala schakt, där vatten från Brunnsviken skulle föras upp till den planerade bassängen. Varken av generalplanen eller av handlingar från samma tid framgår att uppfordringsverket skulle tjäna andra syften än att pumpa upp vatten från Brunnsviken till bassängen, som i sin tur skulle svara för stallets vattenförsörjning.
Ungefär samtidigt som sprängningarna inleddes tycks emellertid ett annat syfte ha tillkommit. Den 22 maj 1791 antecknar Rutger Fredrik Hochschild i sina memoarer: ”På Haga göres en katarakt som kostar mycket pengar.” Med katarakt kan Hochschild inte ha avsett vattenuppfordringsverket genom grottan och schaktet. Istället vittnar hans anteckning om att Gustav III nu börjat umgås med planer på att utnyttja vattenuppfordringsverket även för ett vattenfall, strömmande nedför bergets brant.
När Jonas Carl Linnerhielm besökte Haga i maj månad 1796 hade arbetena på vattenuppfordringsverket sedan länge avstannat. Men minnet av det nedlagda projektet var alltjämt levande: ”Inemot det ställe där vägen delar sig för att leda till Nya Haga, eller det slott som nu pryder det fordna Brahelunds fält, var en Cascade tillämnad. Vattnet skulle uppfordras tvärt igenom berget, och i brutna fall nedstörta på klipporne. Men detta dyrbara verk hann icke fullbordas, och nu röjes stället endast genom den ihålighet eller Grotta, som ses utsprängd vid bergets fot och öfver det stående vattnet hvälfver sig ett djupt mörker.” (Bref under resor i Sverige, 1797, s.212)
Piper var väl bevandrad i både mekaniken och hydrauliken och sannolikt hade han under sina år i England hunnit bekanta sig med James Watts ångmaskin. Rimligtvis hade han tänkt sig att pumpverket skulle drivas med ångkraft. I den romantiska miniatyrborgen skulle således den moderna tidens ångmaskin arbeta i det fördolda. Men när planerna konkretiserades och sprängningarna påbörjades stannade man för en åtskilligt primitivare kraftförsörjning. Av den pittoreska ångmaskinsborgen blev det - en väderkvarn. Slottskvarnen i Kalmar förvärvades 1791, monterades ned, fraktades i riktning mot Stockholm och har sedan dess försvunnit på okända vägar. Sista upplysningen om ”den Väderqvarn, som skulle uppdrifva vattnet till förenämnde Cascade” finner man hos Linnerhielm. (Bref under resor i Sverige, s.214)
I Linnerhielms skildring av Haga framstår Cascaden närmast som en drömbild från Gustavs dagar. Hans avslutande ord om det ofullbordade vattenfallet låter kanske också ana en vidare syftning på kulturklimatet i Gustav IV Adolfs tid: ”öfver det stående vattnet hvälfver sig ett djupt mörker”.
År 1797 väcktes emellertid projektet till liv på nytt och major mechanicus Jonas Lidström kallades från Karlskrona till Stockholm för att ”uppgifva projekt och förslag till vattenuppfordringar vid Kongl. Lustslotten Haga och Drottningholm”. (Fredrik Blom, Åminnelsetal .. öfver Jonas Lidströmer 1810, s. 48)
Lidström var väl insatt i den moderna ångtekniken och föreslog inköp av en Eld- och Luft- Machine från England för driva pumpverket på Haga. I den promemoria som han presenterade i saken den 1 februari 1798 avfärdades väderkvarnen utan nåd. ”På berget vid Haga der vatnet måste upfordras 52 alnar, skulle en väderqvarn, om icke vanprydande stället, såsom beroende af väder och vind, vara vid vissa vindar mindre värcksam, ofta inactive och i det afseendet opålitelig. At begagna Hästkraft under de tider qvarnen vore ovärcksam skulle öka kostnaden som sammanlagd med qvarnens, i det närmaste blefve lika med kostnaden af en Eld- och Luft-Machine, hvilkens effect alltid kan befallas och påräknas för ändamålet.”
När Jonas Lidström lade fram sitt förslag att driva vattenuppfordringsverket med ångkraft hade Gustav III: s planer på ett nytt stall sedan länge skrinlagts. Nu var det enbart fråga om lustparkens försköning, men inte bara genom en kaskad utan också en fontän. Lidström räknade på vattenåtgången för såväl en kaskad med en öppning på 29 kvadrattum som en vattenstråle med 1 7/8 tums diameter. Han kom till slutsatsen att man skulle behöva anlägga en vattenreservoar intill bergskrönet med en rymd på cirka 67.000 kubikfot.
Lidströms promemoria och kostnadsförslag med en tillhörande maskinritning finns bevarade i Slottsarkivet - men längre mot ett förverkligande av Grottbergets kaskad kom man inte heller den här gången. 1798 engagerades Jonas Lidström istället för ett högre prioriterat projekt, resandet av obelisken på Slottsbacken. Så småningom fick han också ansvaret för att resa Gustav III: s staty på Skeppsbron och för den bedriften adlades han Lidströmer av Gustav IV Adolf.
Än en gång skulle dock tanken återkomma på att försköna Hagaparken genom en kaskad utför Grottberget. 1808 målade Louis Belanger en gouache, som dels visar den innersta viken och holmarna vid Gustav III:s paviljong, dels ett krönande rundtempel på Grottbergets hjässa, varifrån ett vattenfall kastar sig utför berget och ned förbi den mörka grottmynningen vid bergets fot. Att Belangers tempelvision skulle hänga samman med ett verklighetsförankrat projekt under Gustav IV Adolfs sista regeringsår kan dock inte beläggas.
Louis Belangers gouache från 1808 visar att tanken på en kaskad utefter Grottberget kunde locka fantasin ännu i Gustav IV Adolfs tid. Belanger har uppenbart inspirerats av floden Anienes kaskader i Tivoli med det krönande Vestatemplet. Den kaskaden såg också Gustav III under sin italienska resa 1783-1784. Lägg märke till förhållandet mellan grottöppningen och vattenytan före sänkningen av Brunnsviken.
Tivoli, Vestatemplet med kaskader. Gouache av Mary Morton Allport omkr. 1825.
Det planerade vattenuppfordringsverkets ursprungliga syfte, åskådliggjort i Pipers generalplan, var således att svara för det nya stallets vattenförsörjning. Tanken på att samtidigt skapa en kaskad, som skulle störta utför Grottberget, tycks emellertid ha väckts redan under Gustav III: s tid och då varit allmänt känd. Vid Gustav III:s död avstannade sprängningsarbetena i Grottberget. Schaktet in i berget var då färdigt, medan däremot arbetet på det vertikala schaktet inte helt hunnit slutföras.
När frågan om vattenuppfordringsverkets fullbordan togs upp under Gustav IV Adolfs tid var stallprojektet inte längre aktuellt. Nu var syftet med att fullfölja projektet enbart att försköna Hagaparken med nya vattenkonster.
Kaskaden eller vattenfallet var ett betydelsefullt och ofta återkommande motiv i den pittoreska parken. I allmänhet satte emellertid de topografiska förutsättningarna bestämda gränser för kaskadens fallhöjd och sublima verkan. Under sin resa till Italien 1783–1784 mötte Gustav III de italienska renässansträdgårdarnas imponerande kaskader och vattenkonster. På hemvägen över Frankrike besökte han också flera samtida parker, där vattnet formats till vackra och betydelsebärande kaskader i den pittoreska genren – om än med måttlig fallhöjd.
Sett mot den bakgrunden kan det planerade vattenuppfordringsverket för stallet på Haga ha inspirerat Gustav III: s rastlöst skapande fantasi i en ny riktning. Här och nu öppnade sig möjligheter att ge den kungliga parken och landskapet kring Brunnsviken en rikare verkan och innebörd genom ett sublimt vattenfall med givna associationer till floden Anienes mäktiga kaskader vid Tivoli och antikens storslagna kulturarv. Uppenbarligen är det också hos Tivolis Vestatempel och kaskader som Belanger sökt sin förebild.
Stowe. Temple of the Ancient Virtues. En ”rekonstruktion” av Tivolitemplet, återanvänd av Piper i ett av hans förslag till grotta med tempel i Hagaparken och på nytt återkommande i Belangers vision.
Forsande vatten för Hagaparkens försköning!
I dag välver sig alltjämt ett djupt mörker över det stående vattnet i grottan vid bergets fot. Kring schaktöppningen på bergets krön löper ett högt skyddsstaket och i schaktets botten syns generationer av allsköns bråte.
Men när man genom spegelsalens fönster i Gustav III: s paviljong skymtar grottöppningen och staketet på bergets krön, framträder alltjämt bergets betydelse och avsedda verkan i den gustavianska parkens mönster av siktlinjer och siktpunkter. Och samtidigt väcker det tankar och lust att här och nu förverkliga de gustavianska planerna att försköna parken med frusande vattenkonster.
Förvaltningen av Hagaparkens kulturvärden präglas sedan länge av frågor om bevarande. Alldeles för knappa resurser för den fortlöpande skötseln av parken gnager samtidigt ned dess kunskaps- och upplevelsevärden. Fortlöpande tär det också på det estetiska kapital, som redan tidigare har naggats i kanten genom eftersatt vård och olyckliga ingrepp.
Bevarande och vård bör självfallet allt framgent stå i centrum för parkens förvaltning. Samtidigt finns det skäl att diskutera om och hur det estetiska kapitalet skulle kunna förmeras genom en mera dynamisk förvaltning av det gustavianska kulturarvet.
Med den utgångspunkten är det en utmanande och spännande tanke, att utnyttja Gustav III:s ofullbordade vattenuppfordringsverk för att skapa nya upplevelsevärden i Hagaparken som samtidigt knyter an till dåtidens konstnärliga visioner.
Kommittén har tidigare medverkat till en presentation av denna tanke i utställningen ”Falling water” på Galleri L i Stockholm, där konstnären Sivert Lindblom visade skisser till både en kaskad utefter Grottberget och en fontän i schaktet in i berget.
Kommittén gläder sig åt att Sivert Lindblom engagerat sig i projektet och även gett Kommittén tillåtelse till att lägga ut två av hans skisser på nätet.
Christian Laine
Sekreterare i Kommittén för Gustavianska Parken
Sivert Lindblom. Skiss till kaskad utefter Grottberget.
Sivert Lindblom. Skiss till fontän i Grottbergets vertikala schakt.
Grottberget vintern 2010.
Grottöppningen våren 2010.
