Gustavianska parken – Brunnsvikens landskap
Brunnsviken
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788
Landskapet som äreminne 1788–1792
Gustaviansk epilog
Och vad hände sedan?
De gustavianska lustparkernas förvaltning
Förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap. En programförklaring
Första akten
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784
Scen 1. Gamla Haga
Hösten 1771 löste Gustav III in den lilla lantgården Haga, vackert belägen vid Brunnsvikens strand strax norr om Norrtull. Det kom dock att dröja tio år innan en samlad och genomarbetad plan lades till grund för omvandlingen av lantgårdens hagar och ängar till en engelsk lustpark. För planen stod arkitekten Fredrik Magnus Piper, som år 1780 återkom till Sverige efter ingående studier av den engelska trädgårdskonsten. Samma år utnämndes han till hovintendent med särskilt ansvar för de kungliga lustträdgårdarna.
Mangårdsbyggnaden på Gamla Haga, under åren 1771–90 den anspråkslösa boningen för den upplyste filosofen på Sveriges tron. Foto Christian Laine.
Samarbetet mellan majestätet och hans scenograf utgick från ett gängse program i 1700-talets furstliga miljögestaltning: en tillflyktsort från offentligheten och hovets ceremoniel, ett eremitage präglat av lantlivet ro, enkla nöjen och ett informellt um gänge i en utvald krets. Stilmässigt kan Pipers första scenbild för Haga karakteriseras som en pittoresk park med kvardröjande drag av rokokons intimitet och lekfulla rollspel. Här skulle en mängd »Decorationer« i form av ruiner, exotiska paviljonger, utsiktstorn etc., förenas av slingrande promenadstigar och erbjuda den vandrande både vila, betagande utsiktspunkter och poetiska blickfång.
Och för att citera scenografen Piper själv om kompositionen och dess förebilder: »hwad är en Romantisk och pittoresk anläggning annat än realiserandet på en gifwen terrein af en wacker Tafla.«
Men till funktionen var Gustav III:s Haga redan hösten 1771 mer än en tillflyktort för nöjen och upptåg i den pastorala genren. Majestätets enkla boning i naturens sköte förmedlade en medveten propagandabild av rikets förste medborgare och den upplyste filosofen på Sveriges tron. Här verkade en anspråkslös och insiktsfull monark för landets och folkets väl.
Redan innan Fredrik Magnus Piper presenterade sin första scenbild, hade Haga också blivit en kunglig Place secrete, majestätets hemliga arbets- och mötesplats. Här i lustparken planlades statskuppen den 19 augusti 1772, då Gustav III framträdde som räddaren av nationens endräkt. Och hit återkom han för att i en liten krets av förtrogna förbereda den ödesdigra riksdagen 1786, det ryska kriget 1788 och slutligen Förenings- och säkerhetsakten 1789, den svenske monarkens manifestation av det upplysta enväldet – fem månader före stormningen av Bastiljen.
I och med statskuppen 1772 blev Haga också en Place commémorative för Gustav III, den plats där han funnit sin väg att förnya Sveriges statsskick och återställa folkets endräkt. Gustav III:s syn på Haga som ett äreminne över honom själv och hans gärningar kom också att prägla den fortsatta utvecklingen och gestaltningen av lustparken.
Vad den första aktens scenografi angår, tycks Pipers många »Decorationer« inte ha väckt någon entusiasm hos Gustav III. Två av dem, de turkiska och kinesiska paviljongerna, förverkligades dock efter flyttningen av den kungliga bostaden år 1785 – men då hade andra akten redan börjat.
Scen 2. Bellevue
År 1782 köpte ståthållaren Carl Sparre en malmgård vid Brunnsvikens södra strand, den så kallade Paschens fåfänga.
Till en början tycks Sparre främst ha vinnlagt sig om att förnya malmgårdens bebyggelse och mindre om att förnya Paschens trädgårdsanläggning. Således vände sig Sparre först till den välrenommerade hus arkitekten Erik Palmstedt, som ritade en representativ nybyggnad, »Sparres träslott«, som sannolikt stod färdig när Sparre sensommaren 1784 kom hem från den gustavianska elitens Grand Tour.
Brunnsvikens landskap 1750. Längst i söder syns stadens gräns och stadstullarna vid Stora landsvägen mot Uppland i väster och mot Roslagen i öster. Öster om Roslagsvägen löper staketet kring den kungliga jaktparken. Marken kring sjön tillhör i huvudsak herrgårdarna Brahelund, Frösunda och Bergshammar. Bland torpen syns Första torpet i öster och i väster det torp under Solna prästgård som drygt 20 år senare ska bli Gustav III:s Haga. Georg Biurmans Stockholmskarta 1750 (detalj). Kungliga biblioteket.
Palmstedt ritade emellertid också några »Decorationer« till parkens försköning och sannolikt hade både Gustav III och Sparre engagerat sig i frågan om anläggningens förnyelse redan i samband med förvärvet.
Enligt den vanligtvis välinformerade publicisten Carl Christoffer Gjörwell var det också Gustav III som strax före sin avfärd på den italienska resan gav Paschens fåfänga det nya namnet Bellevue.
Scen 3. Bergshammars gård
Våren 1783 hemkallade Gustav III Sveriges ambassadör i Paris, den älsklige skalden, konstälskaren och konnässören i trädgårdskonsten Gustav Philip Creutz, till fosterlandet och posten som kanslipresident. Snart efter hemkomsten hyrde Creutz en udde i Brunnsviken av ägaren till godset Bergshammar och anlitade hovintendenten Piper för att författa en generalplan för uddens förvandling till park. Och den Piperska planen började omedelbart förverkligas av inhyrda dalkarlar under ledning av trädgårdsmästaren Johan Christian Ackerman.
Jean Erik Rehn. Första torpet vid 1700-talets mitt. (Foto Bodil Karlsson, Nationalmuseum.) Samma bild målar Carl Michael Bellman upp i Fredmans epistel N:o 80, Angående Ulla Winblads Lustresa till Första Torpet, utom Kattrumpstullen.
»Märk mellan Gärdsgårdars krökta led,
Hur’ Torpet det sluttar ner;
Til vänster bland Granars måssiga hed,
Den vägen man rundad ser,
Där Bonden tung med rullande hjul,
Illfänas til sitt rankiga skjul,
Och i solgången hinner fram,
Med Kycklingar, Kalfvar och Lam.«
Scen 4. Brunnsvikens landskap
I fjärde scenen vidgas perspektivet. Vid den här tiden var det alltjämt naturen och nyttans odlingar som präglade upplevelsen av landskapet bortom Norrtull och Roslagstull. Den främste förmedlaren av den upplevelsen är Jonas Carl Linnerhielm, den patriotiske och ömsinte reseskildraren av Sveriges täcka och pittoreska landskap, som 1797 utgav den vackert illustrerade boken Bref under resor i Sverige.
I det första brevet skildrar Linnerhielm sin avfärd den 14 maj 1787 från Stockholm på Stora landsvägen norrut mot Gävle. Redan vid Norrtull möter honom anblicken av »den sköna Landsbygden«. Vänster om landsvägen syns Solna skog, den »täcka skogspark«, som vid den här tiden följde landsvägen från Norrtull ända bort mot Frösundas hagar, ängar och åkrar.
»Lärkan genomdrillade luften, böljan stod lugn och hela Naturen fröjdades öfver Våren« utefter Linnerhielms färd förbi Frösunda och traktens små lanthus, ömsom nära vägen, ömsom mellan skogslundarnas höjder. Väl framme vid Järva krog, där vägen mot Enköping och Västmanland vek av åt väster och vägen till det kungliga lustslottet Ulriksdal mot öster, tjusas Linnerhielm av platsens livlighet och samtidiga ro – »tvänne så mycket freqventerade vägars sammanstötande ger stället oupphörligt en liflighet, som förnöjer, utan at medföra det buller Stadens höga hus återskalla från den stenlagda gatan«.
Och här vid Järva låter Linnerhielm också bonden träda in i landskapsskildringen: »Åkerfälten häromkring rördes nu af den skärande billen, bonden söng vid sina af spinnelväf glimmande fåror, körsvännens smäll genljudandes genom den rena luften: allt tycktes i lif och rörelse.«
Det är en landskapsskildring som kan påminna om både Elias Martins samtida folklivslandskap och Johan Gabriel Oxenstiernas intagande skildring av landskap och lantliv i det numera halvt bortglömda diktverket »Skördarne«.
Den genren i bildkonsten och diktkonsten syftade liksom Linner hielms reseberättelser till en nationell gemenskap eller nationell identitet i det gustavianska Sverige. Linnerhielms brev från maj månad 1787 avspeglar samtidigt ett klassiskt tema: kontrasten mellan stad och land: innanför tullarna staden, just bortom dem »den sköna landsbygden«. Och det är i och som en del av denna sköna landsbygd som de gustavianska parkerna skapades.
