Gustavianska parken – Brunnsvikens landskap
Brunnsviken
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788
Landskapet som äreminne 1788–1792
Gustaviansk epilog
Och vad hände sedan?
De gustavianska lustparkernas förvaltning
Förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap. En programförklaring
Och vad hände sedan?
Sänkningen av Brunnsviken
År 1863 förändrades den gustavianska landskapsbilden radikalt, när Brunnsvikens vattennivå sänktes med 1,25 meter. Hagas gustavianska arkipelager gick om intet och med dem de första Bernadotternas enda konstnärligt betydande förnyelse av Hagaparken, försköningen av den norra arkipelagen framför Haga slott. Efter sjösänkningen återstod för slottsförvaltningen endast den trista uppgiften att fylla ut den sumpmark som nyss varit speglande vatten.
Armfelts Frescati förlorade sin förbindelse med Brunnsvikens vattenspegel och kring Bellevue krympte de vikar, där Linnerhielm njutit den ljuvaste svalka. Och vid Tivoli torrlades den kanal som skulle skilja den pittoreska parken från odlingsmarken på Bergshammars gård. Sedan dess har vattenytan minskat ännu mer genom både utfyllnader och den naturliga landhöjningen med ytterligare någon meter.
Järnvägens intåg
Brunnsviken har sedan långt tillbaka i tiden omslutits av viktiga färdvägar. I väster förde Stora landsvägen från Norrtull mot Uppsala med avtag mot Västmanland vid Järva krog. I öster ledde landsvägen norrut mot Roslagen.
Vägtrafikens utveckling under 1800-talet motiverade inga stora förändringar av de båda landsvägarnas sträckning och standard. Däremot kom ett nytt trafikslag att kraftigt förändra den gustavianska landskapsbilden kring Brunnsviken.
Den 15 maj 1882 invigdes Värtabanan. Den gick från Värtahamnen till Karlberg och byggdes främst för att tillgodose den växande järnvägstrafikens behov av stenkol till ångloken.
Topografiska kårens uppmätning av trakten kring Brunnsvikens södra del 1856, sju år före sänkningen av Brunnsviken. Kartan är en unik och detaljerad dokumentation av Brunnsvikens landskap strax före de stora förändringarnas tid. Ännu är det pittoreska Roslagsberget orört och på Generalsbacken finns de slingrande promenaderna kvar. Men nu syns också spår av de första grusuttagen i åsen, som snart ska byta namn på kartorna till Stadens sandtag. I Haga lustpark har den södra arkipelagen redan slammat igen och i Bellevueparken har en mullbärsplantage anlagts i sluttningen norr om det krympande Ormträsket. Krigsarkivet.
Värtabanan drogs raka vägen genom sumpmarker och berg från Värtahamnen genom Norra Djurgården, vidare över Roslagsvägen, tvärs genom Bellevueparken och vidare över Uppsalavägen bort till Karlberg. För den pittoreska park som Carl Sparre och Fredrik Magnus Piper skapat vid Brunnsvikens södra strand innebar järnvägen en omedelbar katastrof, för förvaltningen av Norra Djurgårdens naturvärden och Brunnsvikens gustavianska landskap en bestående olycka.
Tre år senare öppnades järnvägen Stockholm-Rimbo för trafik. Den förband huvudstaden med det växande järnvägsnätet i Roslagen och användes till en början enbart för godstrafik – malm, järn och skogsprodukter från Upplands gruvor, bruk och skogar. Järnvägen anlades mellan Roslagsvägen och Brunnsviken och gick från Östra station raka vägen genom berg och över ängsmarker till Ålkistan och vidare norrut. Armfelts villa hamnade öster om den höga järnvägsbanken och därmed utplånades det visuella och associativa sambandet mellan kungagunstlingens villa och monarkens Haga på andra sidan vattnet.
Vid Albano förenades de båda banorna och därmed dömdes områdets skogs- och odlingsmark till undergång. I anslutning till den nya godsstationen utvecklades ett tämligen vildvuxet industri- och lagerområde.
Stadens tillväxt och institutionernas utflyttning
På 1860-talet ledde Stockholms tillväxt till krav på en övergripande plan för att reglera den tillkommande bebyggelsen och stadens gatunät. I den s.k. Lindhagenplanen från 1866 föreslogs en monumental aveny, som med 70 meters bredd skulle skära genom hela Norrmalm från Gustav Adolfs torg bort till Brunnsviken, »en mera än 1/4 mil lång pulsåder för trafiken, luften och ljuset«. Man hänvisade till Gustav III:s visioner men förebilden var snarare Napoleon III:s och Georges-Eugène Haussmanns storartade axel mellan Tuilerierna och Bois de Boulogne.
Lindhagens förslag att integrera Bellevue och Brunnsviken i det nya esplanadsystemet kom dock inte att realiseras och Brunnsvikens landskap blev aldrig en Bois de Boulogne i Haussmanns anda.
Topografiska kårens Stockholmskarta 1891 (detalj). Nu har en ny tid brutit in över Brunnsvikenslandskap. Öster och söder om Brunnsviken löper järnvägslinjerna Roslagsbanan och Värtabanan och Albano har blivit en knutpunkt där linjerna möts. Roslagsbergets krön har sprängts ner och utjämnats och där har stadens epidemisjukhus just uppförts. Hagaparkens arkipelager har försvunnit i och med 1860-talets sjösänkning och Karl XV har upplåtit de forna öarna vid Gamla Haga för privata villor. Kring Frescati har sedan länge nya institutioner etablerats. I norr Bergianska trädgården och i öster Kungliga Lantbruksakademien. Ormträsket finns inte mer och om några få år ska grusåsen Generalsbacken helt ha jämnats med marken.
Stockholms snabba utveckling och tilltagande nybebyggelse under 1800-talets sista decennier kom samtidigt att sätta direkta spår i Brunnsvikens landskap. Nu intensifierades uttaget av sand och grus från stadens sandtag i Generalsbacken, den höga grusåsen mellan Norrtull och Bellevue, och på bara några decennier jämnades åsen med marken.
Knappt hundra år efter Lindhagens vision realiserades dess antites. År 1962 invigdes ett nytt landmärke i Brunnsvikens landskapsbild, Wenner-Gren Center, som uppfördes där Ormträsket en gång legat. Därmed togs ett klassiskt motiv i Hagas och Brunnsvikens relation till staden av daga, den visuella och betydelsebärande dialogen mellan Stockholms slott och Gustav III:s planerade lustslott. Samtidigt släcktes 1866 års dröm om en praktfull avenue från kungaslottet till Sveriges Bois de Boulogne, Brunnsvikens gustavianska landskap.
Wenner-Gren Center sett från Gamla Haga. Foto Christian Laine.
Nu står i stället Centrets gigantiska pylon som fond i Sveavägens perspektiv mot norr – och som fond i Brunnsvikens landskapsbild mot söder. Samma år som Centret invigdes, invigde kung Gustav vi Adolf Arlanda flygplats. Samtidigheten är förstås ingen tillfällighet. Tvärtom definierades Centret på så sätt som entrébyggnad till det moderna Sverige och dess huvudstad, ett kreativt centrum för internationellt forskningssamarbete.
Den mera prosaiska verkligheten har farit hårt fram med den visionen under senare decennier. I dag saknar Pylonen ett innehåll eller en mening som skulle kunna motivera dess närmast enastående dominans i stadsbilden. Det är oförklarligt att den utmaningen varken uppmärksammats eller antagits vare sig i samband med lokalförsörjningsplaneringen för de expanderande forskningsinstitutionerna kring Brunnsviken eller vid den kommunala planläggningen av området mellan Norrtull och Roslagstull.
Av stenstadens förtätning mot slutet av 1800-talet följde också krav på utflyttning av expanderande och utrymmeskrävande verksamheter av skilda slag. Lantbruksakademiens experimentalfält hade redan på 1810 talet anlagts på Frescati och blev nu kärnan i det kluster av vetenskapliga institutioner som successivt etablerades öster om Brunnsviken.
Först ut var Vetenskapsakademiens botaniska trädgård, Bergianska trädgården, som på 1880-talet flyttade sina anläggningar från Bergielund i dagens Vasastad till Frescati. Det skulle snart bli mer.
På bergshöjderna närmare tullarna tillkom samtidigt nya vårdinstitutioner. På 1880-talet byggdes Eugeniahemmet och Blindhemmet på Norrbackahöjden utanför Norrtull. Karolinska sjukhuset och Karolinska institutet flyttades till området på 1930-talet och har genom fortgående utbyggnader allt mer kommit att dominera landskapets horisontlinje bortom Norrtull.
Vid Roslagstull avplanades det brant stupande Albanoberget genom sprängningar och utfyllnader och på den ensliga platån byggdes stadens epidemisjukhus, invigt 1893. Därmed började en av de mest pittoreska kulisserna i det gustavianska parklandskapets komposition av natur och kultur att förlora sin verkan.
Vid 1900-talets början inleddes också en militär utflyttning från staden för att tillgodose försvarets växande mark- och lokalbehov. 1905 års Järvafältskommission, som tillsattes för att ersätta Ladugårdsgärde med ett nytt militärt övningsområde norr om Stockholm, förvärvade successivt stora områden i Solna. Redan det första året inköptes Lilla Frösunda och Annelund och senare även Frösundavik. Under loppet av några decennier förvandlades det odlingslandskap väster om Brunnsviken, som Gustav III en gång tänkt omskapa till en lustpark, till ett kasernoch övningsområde för fälttelegrafkåren och ingenjörstrupperna.
I senare tid har försvarsmakten också avsatt spår i Brunnsvikens parklandskap som alltjämt består. Efter det tyska anfallet på Danmark och Norge våren 1940 genomfördes en successiv förstärkning av Stockholmsområdets försvar. Pjäsvärn och andra anläggningar i Bellevueparken, på Tivoliberget och ytterligare delar av landskapet kring Brunnsviken finns ännu kvar – om än i mestadels ruinerat och alltid vandaliserat tillstånd.
Vetenskapsstaden öster om Brunnsviken
Där Gustav III föreställde sig ett landskap i romersk tonart – från Albano i söder till Frescati och vidare norrut mot Tivoli – har marken sedan dess tagits i bruk för vetenskapliga institutioner. 1901 års kommittéförslag om utflyttning av Riksmuseet resulterade inte bara i Axel Anderbergs magnifika museibyggnad på Frescati ladugårds mark, utan också i en första vision av en »Vetenskapsstad« kring Roslagsvägen. Redan under 1910-talet började visionen förverkligas. Nya anläggningar uppfördes för Nobelinstitutet, Vetenskapsakademien, Skogshögskolan och Veterinärhögskolan och odlingslandskapets beteshagar, slåtterängar och åkrar kring Roslagsvägen togs successivt i anspråk för monumentala nybyggnader. Samtidigt anpassades de nya bebyggelsegrupperna omsorgsfullt till landskapets huvudstruktur och de skogklädda bergshöjderna behöll sin verkan i Brunnsvikens landskapsbild.
Riksmuseet sett från Tivoliberget 2010. Foto Christian Laine.
Vad Frescati angår, fortgick utbyggnaden till en början utan svåra konflikter med Brunnsvikens gustavianska landskap. Kanske kan man till och med betrakta 1910-talets monumentala nybebyggelse för den svenska naturvetenskapen som en sentida återklang av den heroiska landskapsbild, som i andra syften föresvävade Gustav III och Louis Jean Desprez.
Albano, den gustavianska visionen. Lago di Albano med Monte Albano, antikens Mons Albanus, i fonden. Oljemålning av Sylvester Schedrin 1825 (något beskuren).
Annorlunda förhåller det sig med Albano. I utblickarna från de gustavianska parkerna spelade Roslagsberget med sin råa och otuktade natur en viktig roll som fondmotiv i det gestaltade landskapet. Samtidigt gav namnet och anspelningen på antikens Mons Albanus en särskild betydelse åt berget i scenograferingen av Brunnsvikens associativa landskapsbild, vars color romanus skulle manifestera majestätets förvaltning av arvet efter guldåldern i kejsar Augustus tid.
Degraderingen av bergets betydelse i det historiska landskapet började med avplaningen och nybyggnaden för Epidemisjukhuset på 1890talet. Kulmen nåddes med nybyggnaden av Fysikcentrum, numera kallat AlbaNova Universitetscentrum, invigt 2001.
Mons Albanus i Stockholms stad. Den Gustavianska visionen och dess öden från 1882 (Värtabanan) till våra dagar i rumslig sammanfattning. Bilden tagen i februari månad 2010 från det tänkta färjeläget mellan Gustav III:s Haga och Carl Sparres Bellevue. I dalgången strax till vänster utanför bilden planerar Akademiska Hus fortsatta exploateringar. Foto Christian Lain.
Vägtrafikens utbyggnad
Det dröjde flera decennier in på 1900-talet innan utvecklingen av vägtrafiken började påverka landskapsbilden kring Brunnsviken. Den första förändringen gjordes under 1940-talet, när Uppsalavägen moderniserades och landsvägens mjuka rundning förbi Hagakullen rätades ut. Men först med trafikutvecklingen och rekordåren efter andra världskriget inleddes den våldsamma omvandling av vägnätet norr om Stockholm, som i dag är ett dominerande inslag i landskapet och landskapsupplevelsen kring Brunnsvikens stränder.
Öster om Brunnsviken byggdes Roslagsvägen ut som sexfilig motorled med plankorsning vid Fiskartorpsvägen och planskild korsning vid Bergiusvägen. Väster om Brunnsviken byggdes Uppsalavägen ut till motorvägsstandard, delar av Hagaparken förvandlades till vägmark och både Haga södra och norra grindar flyttades längre in i parken. I samband med vägbyggena utplånades också Fredrik Magnus Pipers ha-ha dike mot Uppsalavägen. Nya ljuddämpande jordvallar i helt annan skala anlades istället för att åtminstone hjälpligt skona upplevelsen av parken från bullret och åsynen av motortrafiken.
Under rekordåren tillkom också ett nytt element i landskapet, motorleden mellan Roslagsvägen och Uppsalavägen och trafikplatsen vid Järva. Nu skars Brunnsvikens landskapsrum sönder i norr, nu stängdes den historiska vägförbindelsen från Uppsalavägen norrut till Ulriksdals slott och nu bröt bullret ut över Brunnsviken också från den norra stranden.
De tidigare citerade texterna av Jonas Carl Linnerhielm om landskapet och landskapsupplevelsen i det sena 1700-talet är en lovsång till Naturen och det pastorala lugnet bortom stadens tullar. Ett landskap där vägar möts, »utan at medföra det buller Stadens höga hus återskalla från den stenlagda gatan«.
Nu återskallar en massiv barriär av höga kontorshus motordånet från E4 ut över Brunnsvikens vatten. Nu vilar inte landsbygdens lugn över det pittoreska landskapet kring Roslagsvägen, där 33 000 motorfordon passerar dagligen. Och nu har den livlighet och samtidiga ro som tjusade Linnerhielm vid Brunnsvikens norra strand förbytts i en ständigt malande trafikström, där Bergshamraledens 60 000 motorfordon förstärker den dagliga anblicken, det dagliga ljudet och de dagliga utsläppen från 111 000 motorfordon på E4.
