Gustavianska parken – Brunnsvikens landskap
Brunnsviken
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788
Landskapet som äreminne 1788–1792
Gustaviansk epilog
Och vad hände sedan?
De gustavianska lustparkernas förvaltning
Förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap. En programförklaring
De gustavianska lustparkernas förvaltning
Haga
Efter Bernadotternas intåg på Haga anpassades parken stegvis till samtidens moden och behov. Samtidigt som Gustav III:s paviljong fick en makeover i Oscar I:s smak, planterades modeträd som lärkträd, poppel, bok, silvergran, akacia och Pinus strobus på skilda håll i parken.
Ett kärt mål för borgerskapets utflykter till Haga under 1800-talet var att beskåda den kungliga familjen. I sin berömda dagbok förmedlar Årstafrun, Märta Helena Reenstierna, år efter år sin lycka över sådana möten. Åtskilliga utländska besökare har också med förundran skildrat den vördsamma men stundom rätt närgångna uppvaktningen av de kungliga i deras lustparker. Här är det Karl XV som tillsammans med drottning Lovisa möter folkets hyllning. Ur Nordiska taflor 1860.
Den viktigaste förnyelsen och försköningen av parken i Bernadotternas tid gällde emellertid samspelet mellan Haga slott, den Piperska arkipelagen och Brunnsvikens öppna vatten. Under de decennier då de i trädgårdskonsten engagerade drottningarna Desideria och Josefina disponerade Haga slott förskönades parken ned mot Brunnsviken med nya planteringar, romantiska broar och promenader. År 1854 fick Bernadotternas vackra park framför Haga slott ytterligare en stämningsfull komplettering. På en kulle på Rålambsholmen, arkipelagens nordligaste holme, lät Musikaliska akademien uppföra ett monument över Josefinas andre son, sångarprinsen Gustav.
Monumentet över sångarprinsen, prins Gustaf, rest 1854 på Rålambsholmen i lustparkens norra arkipelag. Foto Christian Laine.
Nio år senare sänktes Brunnsviken, kanalernas speglande vatten framför Haga slott försvann och Bernadotternas försköning av Hagaparken park försjönk så småningom i glömska.
I Karl XV:s tid skedde en mera negativ förändring av den gustavianska parken. Tomtmark uppläts på holmarna utanför Gamla Haga och där uppfördes i rask följd de omfångsrika villorna Japan, Kina, Walhalla, Karlsborg och – något senare – Villa Ädelsten. Och på samma gång privatiserades och glömdes Gustav III:s promenadstigar inför statskuppen 1772.
Holmarnas avskildhet från parken accentuerades ytterligare när holmen längst i söder omgestaltades till kunglig begravningsplats efter drottning Margaretas död 1922.
Först på 1930-talet ersattes denna kontinuerliga förnyelse – och stundom förvanskning – av det gustavianska Haga av ett mera restaureringsorienterat synsätt. Från och med arkitekten Ragnar Hjorths restaurering av Gustav III:s paviljong kan man säga att det gustavianska Haga stått som riktpunkt för vård och upprustning även av parken.
Tivoli
Tivoliparken övergavs efter kanslipresidentens död, glömdes och väcktes från sin Törnrosasömn först efter mer än tvåhundra år. 1998 lät Solna stad rusta upp stigar och utsiktspunkter med utgångspunkt från uppmätningsritningar från 1786 och spår av det som varit. Alltjämt väntar dock Tivoliudden i dess helhet på att en kvalificerad plan för upprustning och fortlöpande skötsel skall börja förverkligas.
Frescati
Armfelts Frescati blev aldrig vad som fantiserats och planerats i Gustav III:s tid; våtmarken ned mot Brunnsviken med sina tänkta kanaler dränerades 1863 och Roslagsbanans tillkomst år 1885 dömde Frescati till en isolerad framtid i banvallens nordskugga. I dessa dagar har emellertid en vattenspegel och en våtmark skapats från Brunnsviken upp genom Lilla Frescatis forna strandängar. Men Roslagsbanan gör alltjämt det historiska sambandet mellan Brunnsviken och den Armfeltska villan obegripligt.
Den nyanlagda våtmarken i Bergianska trädgården. Skickligt knyter den nya anläggningen an till landskapsbilden nedanför Armfelts villa före 1863 års sjösänkning. I bakgrunden övergår våtmarken närmast osynligt till Brunnsvikens lägre vattenyta. Foto Christian Laine.
Bellevue
Efter Gustav III:s död gick Sparres Bellevue ett dystert öde till mötes. Under en följd av år kom stället att hysa en växlande skara av kungliga familjemedlemmar och förnämare hyresgäster. Parken underhölls nödtorftigt med samma organisation och i princip samma ambitionsnivå som gällde för Hagaparken – även om överståthållaren Modée redan sommaren 1793 måste utfärda en kungörelse med bötesföreläggande för att stoppa vandalismen i parken.
År 1837 började Bellevues bästa odlingsmark användas som mullbärsplantager av Sällskapet för inhemsk silkesmaskodling. Resten av den föga produktiva marken arrenderades ut. Skötseln blev snart eftersatt, parken började förfalla och med förfallet följde en fortlöpande nedvärdering av området som en konstnärligt gestaltad park. Den degraderingen påskyndades ytterligare av Värtabanans dragning tvärs genom parken, torrläggningen av Ormträsket, nedschaktningen av Generalsbacken och nya körvägar som skar rakt igenom parkens eleganta komposition av buktande promenader och öppna gräsytor.
Efter femtio år lades mullbärsplantagen ned och 1889 övertog Stockholms stad arrendet av Bellevue. Syftet var inte att skapa en attraktiv stadspark av det slag som vid den tiden blivit högsta mode i både Europa och Stockholm. Det omedelbara skälet var istället att förhindra stahur långt degraderingen nått mot slutet av 1800-talet. Fram emot sekelskiftet rustade staden dock upp parken norr om järnvägen för att användas som idrotts- och utflyktsplats, medan den odlingsbara marken i söder utnyttjdes som plantskola. Samtidigt tog båtsporten över de täcka stränder där Linnerhielm njöt den ljuvaste svalka under alarnas hägn. Och utfyllnader, kajer, båtplatser och båtupplag utplånade steg för steg strändernas naturliga fägring.
Efter Carl Sparres död år 1791 har Bellevueparken varken vårdats för att bevara den ursprungliga karaktären eller tillförts några konstnärliga värden. Tvärtom har det handlat om en fortlöpande destruktiv dialog mellan förfall och förvanskning.
Paradoxalt nog har däremot det senaste intrånget i Bellevueparken, dragningen av Norra länken, lett till att en restaurering av den gustavianska parken har utretts för första gången och att medel anvisats, som äntligen kan göra en upprustning möjlig. När detta skrivs har den upprustningen inletts av Trafikkontoret i Stockholms stad på ett alldeles utmärkt sätt.
Utsikt från Wenner-Gren Center mot väster 2010. Norra länken är under anläggning genom den forna grusåsen Generalsbacken. Åsens sista rest syns till vänster i bilden och bortom den döljer sig 1700-talets alltjämt bevarade tullstugor i grönskan. Och bortom dem kommer Hagastaden snart att resa sig. Foto Christian Laine.
