Gustavianska parken – Brunnsvikens landskap
Brunnsviken
Tre pittoreska parker i ett odlingslandskap, 1771–1784
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788
Landskapet som äreminne 1788–1792
Gustaviansk epilog
Och vad hände sedan?
De gustavianska lustparkernas förvaltning
Förvaltningen av Brunnsvikens historiska landskap. En programförklaring
Andra akten
Brunnsvikens parklandskap 1784–1788
Scen 1. Mellanspel i Italien
Vid den här tiden var vurmen för antiken en gemensam nämnare för Europas kulturelit och vid de europeiska hoven började både furstebilden och den furstliga scenografin att färgas av antika förebilder. När greven av Haga, alias Gustav III, den 27 september1783 gav sig ut på sin Grand Tour till Italien, skylldes resan på behovet att kurera en liten blessyr. I realiteten syftade resan först och främst till en statuskonsumtion i tiden: att besöka, bese och beundra antikens mästerverk – och inte minst att handla på den blomstrande antikmarknaden i Rom. För att uttrycka sig en smula vanvördigt: shopping heritage. Och naturligtvis för att samtidigt roa sig, låta sig ses och knyta viktiga kontakter i Europas politiska maktspel.
Bénigne Gagneraux, Gustav III:s möte med påven i Vatikanmuseet. Nationalmuseum.
I mars månad 1784 köpte kungen Apollo Kitharodos och de nio muserna av konsthandlaren m.m. Giovanni Volpano. Ett år efter hemkomsten köpte han den antika och av samtiden högt beundrade skulpturen Endymion och 1789 följde de sista inköpen, fyra antika kolonner och en Minerva Pacifera.
Kanske är det en övertolkning – men nog tycks förvärven avspegla avsikter av annan art än en samlares skönhetstörst och museala ambitioner. Det första inköpet, Apollo och muserna, associerar naturligt till teaterkungens självbild som de sköna konsternas främste beskyddare. Redan i Italien bestämde kungen att den antika ensemblen skulle placeras i ett nytt lustslott på Haga – med en närmast emblematisk betydelse för det blivande lustslottet. Den slumrande Endymion sades då vara funnen i den mest berömda av antikens storslagna villor, kejsar Hadrianus villa i Tivoli – och de fyra kolonner som köptes lite senare påstods komma från samma rum som skulpturen. Kanske gjordes inköpen inte minst för att ge en autentisk resonans åt en gustaviansk Villa Adriana vid Brunnsvikens strand.
Sannolikt var det också under kungens Grand Tour och mötet med antikens kulturarv, som tanken på ett sammanhängande parklandskap kring Brunnsviken föddes, gestaltat som ett pittoreskt landskap i den engelska stilen men framförallt koncipierat som ett eko av den romerska guldåldern i Gustav III:s tid.
Kvällen den 23 augusti 1784 återkom Gustav III till Stockholm. Vid återkomsten hyllades han av andre direktören vid de kungliga spektaklerna, Abraham Niclas Clewberg (senare adlad Edelcrantz) som fursten av en femte guldålder, en ny Augustus.
Hieronymus van der Burgs karta över Bellevue år 1809, som troget återger Fredrik Magnus Pipers generalplan från 1785. Sedan 1882 löper Värtabanan tvärs igenom Pipers vackra komposition av det kärva bergmassivet, vida grönskande pelouser och vindlande promenader. Stockholms stadsarkiv.
Scen 2. Bellevue
Efter hemkomsten från det kungliga sällskapets Grand Tour anlitade Sparre Fredrik Magnus Piper för att anlägga en engelsk park på Bellevue och redan samma år presenterade Piper en första generalplan. År 1785 upplät Gustav III Stallmästarholmen åt Sparre, som samma år dessutom förvärvade en del av den stora grusåsen bort mot Norrtull, den s.k. Generalsbacken.
I det sammanhanget reviderade Piper planerna för både Bellevue och den närmaste av Hagas holmar. Och det är nu som Sparre skriver till majestätet om sin avsikt att anlägga Bellevueparken som en del av ett sammanhängande parklandskap. »Mitt efterdöme var Haga, och huruledes Naturen Sjelf absolute förbundit hela Nejdens anläggningar i en och samma Engelsk smak, vore öfverflödigt at för Eders Kungl Majts upplyste ögon upprepa.« Enligt vad Sparre vidare skriver i brevet hade också Gustav III själv »funnit och förklarat hur Bellevue skulle prydas med planteringar, vägar och små byggnader«.
Scen 3. Hagaparken med utsikt över Brunnsviken
Den 1 september 1785 anlände Apollo och de nio muserna till Stockholm. Allt var förberett för att ge dem en representativ hemvist på Haga. Sommaren 1785 hade kungens anspråkslösa eremitage, den gamla mangårdsbyggnaden på Haga, flyttats upp till den pittoreska bergsplatå där den alltjämt står. Nu skulle mangårdsbyggnaden ersättas av ett lustslott av högre dignitet för monarken och hans antiksamling.
Men redan samma år kom nybyggnadsfrågan i ett helt nytt läge. Den 30 oktober avled Gustaf Philip Creutz, Gustav III löste in dödsboet och övertog Tivoli med den engelska park som Creutz börjat anlägga. Månaden därpå köpte kungen den lantegendom som gränsade till Haga i norr, Brahelund. Därmed öppnades två nya alternativ för placeringen av lustslottet.
Arkitekten Olof Tempelman fick uppdraget att rita slottet. Han och/eller Gustav III – valde att tillgodose de kungliga funktions- och symbolkraven med Palladios Villa Rotonda i Vicenza som förebild. Försommaren 1786 prövades först möjligheterna att uppföra villan eller lustslottet på Tivoli men under sommaren koncentrerades undersökningarna istället till Brahelund. Kungen föredrog det senare alternativet och på årsdagen av statskuppen 1772, den 19 augusti 1786, grundlades Brunnsvikens Villa Rotonda på bergssluttningen norr om Bergshamras mangårdsbyggnad.
Tivoli framstod sannolikt som alltför otillgängligt och otillräckligt för kungens planerade lustslott. Men alternativet Tivoli kom samtidigt att inspirera placeringen och orienteringen av lustslottet på Brahelunds ägor. Teaterkungen Gustav III kan på samma sätt som Piper ha fängslats av den makalösa utsikten från Tivoli udde ut över Brunnsviken med dess pittoreska sidokulisser och Stockholms stadsbild som fond. Just där och då kan därför kompositionen av det kungliga Haga och Brunnsviken ha fått en ny riktning, en ny skala och ett nytt spänningsfält.
Carl Petter Hilleström. Utsikt över Haga 1796. Hilleström har valt en ovanlig utgångspunktför sin utsikt, höjden ovanför det blivande Haga slott. Därför ser man inte som vanligt Gustav III:s paviljong i förgrunden, men däremot framträder hans forna bostad i lustparken, båthusen vid stranden nedanför och den kinesiska paviljongen. Längre bort skymtar också Bellevues byggnader. Vattenspegeln utmed vägen bort mot Gamla Haga ger en aning om vattenytans verkan i parken före Brunnsvikens sänkning på 1860-talet. Bukowskis auktionskatalog 2010.
Tidigare forskare har förvånat sig över beslutet att placera det nya slottet högt upp i Brahelunds bergiga sluttning, en placering som förutsatte omfattande och kostsamma bergssprängningar och ut jämningar av terrängen. Men sett i förhållande till visionen av Brunnsviken som storartad scenbild i det visuella och symboliska samspelet mellan kungens lustslott på Haga och kungens slott i Stockholm var beslutet både naturligt och meningsfullt. Och kostnadsfrågan var som vanligt ett lappri för monarken.
Våren 1787 fick Tempelman ett nytt uppdrag, att biträda majestätet som assisterade arkitekt vid om- och tillbyggnaden av Brahelunds corps de logis – »Det Lilla Slottet« – alias vad vi numera kallar Gustav III:s paviljong. Redan mot hösten stod det klart för Gustav III att Tempelmans lite valhänta nyklassicism inte skulle duga för att förverkliga visionen av »Det Stora Slottet«. Innan 1787 gått till ända hade den kunglige regissören bestämt sig för att ge nya dimensioner och nya betydelser åt sitt scenbygge. Nu befanns både Tempelman och Piper vara för korta i rocken för fortsatt förtroende. Den elegante klassicisten Louis Masreliez tog över ansvaret för inredningarna i Det Lilla Slottet, och för gestaltningen av Det Stora Slottet anlitades en genial teater- och landskapsscenograf av den stora stilen och visionära skolan – Louis Jean Desprez.
Fredrik Magnus Piper. »General-Plan af Gamla och nya Haga Lustpark«. »… och hwad är en Romantisk och pittoresk anläggning annat än realiserandet på en gifwen terrein af en vacker Tafla« har Piper skrivit. Hans generalplan är ett ovanligt vackert exempel på en engelsk park i den pittoreska stilen. Genom lustparken leder slingrande promenader från tavla till tavla, från stämning till stämning. Prickade siktlinjer visar utsikter och blickfång. Tyvärr finns det i dag endast en av hans angivna siktlinjer kvar, nämligen utsikten från den södra pelousen i Gamla Haga mot den Turkiska och den Kinesiska paviljongen. Konstakademien.
Den åsidosatte Piper presenterade sitt konstnärliga testamente som skapare av Hagaparken i den vackra ritningen »General-Plan af Gamla och nya Haga Lustpark«, som han lät ställa ut på Royal Society of Arts i London år 1794. Den är en sammanställning som i redigerad form visar Pipers förslag till parkens gestaltning från 1781 till 1786. Den är på många sätt tillbakablickande och illustrerar till stora delar tidiga tankar och förslag som hunnit bli obsoleta när Piper laverade sin »generalplan«. Samtidigt speglar planen en precis situation i parkens tillkomsthistoria. Prickade linjer för det kungliga lustslottets utvidgning visar att ritningen tillkommit efter det att Desprez tagit över Tempelmans roll som slottsarkitekt och lagt fram sitt första förslag till slottets utbyggnad och antikisering.
Scen 4. Frescati
Våren 1786 arrenderade Gustav III ut både Storängen och Lillängen väster om Roslagsvägen till gunstlingen Gustaf Mauritz Armfelt. Därmed infogades också odlings- och skogslandskapet öster om Brunnsviken i kompositionen av det gustavianska parklandskapet. De första skisserna till en nybyggnad på platsen utfördes av Louis Jean Desprez hösten 1787. De avsåg ett monumentalt badhus som skulle placeras invid stranden mitt för Brahelund och Det Stora Slottet. Det var egentligen ingen nybyggnad för Armfelts behov, utan snarast en kompletteringsbyggnad av romerskt kynne till det konungsliga Haga.
